Blä
Dagarna bara rullar förbi och jag tycker att de blir svårare att uppskatta. Måste man verkligen uppskatta varje dag i livet? Det finns ju de dagarna då man inte känner sig så levande. Dagar då psykisk smärta tynger ner en och tar en till en annan plats. Jag antar att livet inte alltid måste vara levande. Eller snarare att även fast man mår dåligt så lever man iallafall. Det är svårt att varje dag ha inställningen att "det kanske är min sista dag". Livet kan ta slut alldeles för fort och lätt. Och jag tror inte att man är redo att säga hej då oavsett hur dagen har sett ut.
