Snart har tre månader gått och jag är inte längre kär i dig men för mig kommer du ändå alltid att vara speciell. Jag tänker inte längre på dig varje dag men jag tänker på dig ibland. Jag har fortfarande kvar bilden på dig och mig som står i min bokhylla och bilden på dig i en hjärtram, fast den har jag vält så jag slipper se ditt ansikte. Jag känner inte längre att jag behöver vakna upp och den första personen jag tänker på är du. Vet att du inte tycker om att jag skriver om dig här i min blogg men det är mina kännslor och dem måste jag få skriva om. Du hade dina chanser att prata ut med mig men du tog inte vara på dem, du var intresserad av någonting helt annat. Det borde jag ha förstått. Du kommer aldrig förstå hur det kändes för mig när tårarna rullade okontrollerat ner på mina kinder och du skrattade mig rakt upp i ansiktet. Att du sa "jag är inte kär i dig längre" kändes mindre än att du skrattade. Orden var falska men ditt skratt verkade så äkta. Det var dagen före min dansuppvisning och jag kan säga att jag aldrig har känt något liknande, jag var helt krossad av dig men ändå kände jag mig stark och lycklig. Jag blir lycklig utav att sjunga och dansa och det är otroligt att göra det på en scen. Jag sa till dig att jag ville att du skulle komma och kolla på uppvisningen och det gjorde du och jag tror att det var en vink från min sida som sa "Titta, jag kan vara lycklig utan dig". För det kan jag också, jag kan vara lycklig. Jag har bara inte velat erkänna det för mig själv för jag var verkligen kär i dig, kär i dig i nästan tre och ett halvt år. Jag är inte längre samma trettonåriga vilsna tjej utan jag håller på att bli en ung kvinna. Jag tror att steget mellan liten flicka och ung kvinna är ganska stort. Du ligger inte på samma nivå som jag, du är väldigt omogen. Ännu mer omoget av dig var att berätta om alla tjejer du sätter på, jag ville inte veta. Det hade gått två veckor och du börjar skryta om det. Jag trodde jag betydde så mycket mer för dig. Det kanske jag gör också men isf är det nog så att du inte vet hur du ska uttrycka dig. Jag märker att det är jobbigt för dig att prata med mig nu efter att vi har gjort slut. Du pratar med mig på ett så osäkert sätt som att du inte känner mig, som att du aldrig har gjort det. Jag beundrar dig för hur du bara kan slå av och på dina kännslor och det har varit inspirerande för mig. Jag försökte också göra det men sen nu så känner jag att det inte finns någon on/off knapp. Min knapp kommer inte att bli on igen för jag förlorade kännslorna :'/ de försvann på riktigt när jag tryckte på off.

/HannaStark